Västgötas toalett

Jag tänker lite på det här med ledarskap. Att vara ledare i egenskap av förälder, make, kollega, lärare och politiker.
Någon sa att en ledare vill man följa medan en chef är någon man måste följa. Det är alltid personligheten som formar vederbörandes strategi i livet. I synnerhet om man inte har någon medveten strategi.
Och när det uppstår (för) mycket negativa känslor kring din situation är det viktigt att, så långt det är möjligt, förändra situationen. Byta jobb, flytta, bryta upp ur en dålig privat relation.
Det svåra är att våga ta steget eller att inse att man faktiskt nått vägs ände. En nyttig sak för mig är att fundera över vad som avgör mitt humör och i möjligaste mån påverka dessa stimuli.
Själv mår jag för det mesta bra när jag får springa och sjunga. Livet är till en del en självuppfyllande profetia: det du fokuserar på kommer du att uppleva i rätt stor utsträckning. Tänker man skit så blir det lätt skit.
Någon annan uttryckte det så här: mellan stimuli och respons har vi möjligheten. Det påståendet tål att fundera över. Om en potentiell läsare vore min elev skulle jag uppmana vederbörande att i självrannsakelsens namn analysera formuleringen.
En trivselföreläsare använde frasen BOHICA vilket betyder Bend Over Here It Comes Again. Alltså, vilken personlighetstyp är man? En som tar skit eller en som keep nockin the shit down?
Livet är på många sätt ett skämt så varför inte ta sig igenom det skrattande? Jovisst, lätt sagt. Jag träffade en kollega i våras:
Fredrik: God morgon!
Kollega: Vad är det för gott med den?
Fredrik: Fåglarna sjunger ju!
Kollega: Några, ja.
Jag brukar uppmana eleverna att se filmen  Livet är underbart.  Ingen är opåverkad av den. Ingen säger Men GUUU vad overkligt. Alla förstår poängen: när det är som jävligast – på vilken nivå levererar du?
Ett bra sätt är att ladda upp inför dagen med positiva tankar. Jag har en lapp bredvid min morgonrock med lite sådana saker. Den lappen är alltid det första jag ser när jag börjar dagen.
(Den lappen är dock lite för privat för bloggen. Än så länge. Vi får se lite längre fram när vi känner varandra bättre).
Ett annat sätt att må bra är att fylla sig med en inre bild av energi och glädje. Jag har två sådana bilder och här är beskrivningen för den med energi och glädje:
Året är 1994. Jag och Darke är på Västgöta Nation i Uppsala. Det är sent. Jag har flytt ner till herrarnas och dörren har gått i baklås. Jag tacklar upp den enligt Hollywood-principen.
Eftersom jag tror att jag är ensam stannar jag på väg ut upp till vid spegeln och rättar till luggen och slipsen. Sedan säger jag (enligt ett vittne, se nedan) till synes nöjd till min spegelbild: Fredrik Adolphson, va. En medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. 
När jag ska gå vidare upptäcker jag att Darke står i ett hörn och har bevittnat hela scenen. Från upptackling av låst dörr till Narcissus-inbromsning vid spegel. Vi brister snart ut i skratt åt detta plötsliga ögonblick av klarsyn och självinsikt.
Vi skrattade hysteriskt så tårarna rann. Sen kramade vi om varandra och återgick fortfarande med armarna om varandra till festens epicentrum uppe i Västgötas vackra festsal.
Behöver jag någon extra krydda för att skingra tungsinnet gör jag min mentala entré till västgöta-toan akompanierad till denna musik. Tro mig – det funkar!
När det är tungt i livet går jag in i mitt inre rum och återvänder till den  där känslan av eufori från herrmuggen på Västgöta nation 1994.
____
Några sammanfattade insikter efter detta skitår då jag rätt ofta mentalt reparerat dörren till ett bås på västgöta nations toalett.
Jag vill sträva efter att ständigt fördjupa och utveckla mina relationer med nära, kära, vänner men även mina officiella relationer. Jag måste analysera dessa mina relationer så de utvecklas och är goda.
Men jag måste också ha modet att stå ensam i det yttre. Hemma är jag aldrig ensam. Där finns de, mina tre kärlekar.
För att fortsätta utvecklas måste jag träna kropp och sinne kontinuerligt. Löpningen tillgodoser det ena och jag överväger att ta upp mitt schackspelande igen. Att stå för sina åsikter och lita på sig själv är att växa. För att göra det måste man våga sig ut på lite djupare vatten ibland.
I mina privata relationer, i politikens värld och i min yrkesroll som lärare, måste jag utgå från att alla kan utvecklas oavsett ålder, kön och bakgrund.
För den som behöver inspiration rekommenderas W Mitchell. Dysterkvisten borde verkligen ta sig tid att lyssna på den mannen.
Årets studenter är en fin uppsättning som inte har rätt till något mindre än mitt allra bästa. Hur det än är med den saken får de stå ut med Falu gymnasiums bottenskrap: en historieutlärande medelmåtta.
Men en jävligt bra historieutlärande medelmåtta.